DN:s artikelserie om ”hen” har väckt starka känslor hos läsarna. Två av dem som har blivit intervjuade, Anette Skåhlberg och Linus Lindell, har mött blandade reaktioner efter att de berättat om sina ståndpunkter.
Linus Lindell ställde upp i en intervju om hur han uppfostrar sina barn med metoder som inte lägger lika stort fokus på barnens kön som hos normen. Att han fick så negativ respons tror han delvis beror på hur artikeln var vinklad.
– Rubriken (”Vi säger inte barnens kön”) gjorde att många trodde att jag kallar mina barn för ”hen”, vilket jag inte gör. Jag hemlighåller inte deras kön, vare sig för barnen själva eller för våra vänner och bekanta, men det framstod så och jag har fått extremt mycket kritik från folk som verkar tro att de både kan tankeläsa, förutspå framtiden och har rätt att hata folk som gör annorlunda än dem själva, säger han.
Även författaren Anette Skåhlberg som pratade om sin kommande barnbok ”Känn med hen” och kritiserade hur en del använder ”hen”, upplevde blandade reaktioner efter intervjun.
– En del har gjort tummen upp och sagt ”vad skönt att någon tar upp det”. Sedan finns det de som tror att de vet var jag står, att jag inte vill transpersoner väl, vilket inte alls stämmer, säger hon.
För Linus Lindell blev reaktionerna ännu starkare efter att han ställde upp i TV4:s ”Kvällsöppet”. Tanken var att nyansera debatten. I stället fick han ta emot skarp kritik av Katerina Janouch som jämförde hans förhållningssätt med barnmisshandel.
– Jag var väldigt tydlig med att jag inte ville framställas som någon som hemlighåller barnens kön, sedan blev det just ett sådant upplägg. Kontentan av sådana debatter blir att alla som vill arbeta med jämställdhet framstår som extremister, säger han. Vad jag vill föra fram är att barn har rätt att bli bemötta som individer och har rätt att vara olika och unika. Bara för att man själv råkar befinna sig inom normen betyder det inte att man har rätt att döma de som inte passar in.
Så långt har Linus rätt, anser jag. Men att folk blir upprörda beror på att man uppfattar det som att man inte vill låta de pojkar som vill vara pojkar få vara det och att flickor som vill vara flickor ska få vara det. Och att ”hen” inte gynnar flickaktiga pojkar eller pojkflickor heller, utan gör även dessa till neutrum. Det är iallafall så jag uppfattar ordet idag. Jag kanske ser annorlunda på det om ett antal år då det används av praktiska skäl.
http://www.dn.se/kultur-noje/starka-reaktioner-efter-intervjuer-om-hen
Johannes Forsblom sade ,
februari 26, 2012 @ 3:38 e m
På finska använder man pronomet ”hän” men det förutsätter att man vet vilken person man talar om – exempelvis ”hän” (Peter) sa si eller ”hän” (Lisa) gjorde så – det är alltså inte könsneutralt – men det finsk-ugriska språket tillhör inte den indoeuropeiska språkgemenskapen.
Därför finns inget motsvarande på vare sig tyska, engelska, franska eller svenska. Det skulle alltså innebära ett större ingrepp i grammatiken om man på konstgjord väg införde ett icke-indoeuropeiskt pronomen i svenskan.
Pinglan sade ,
februari 26, 2012 @ 5:29 e m
Men persiska är mig veterligen ett indoeuropeiskt språk, och där finns det ett gemensamt pronomen för hon och han…
Och för att ta ett exempel: Säger jag två meningar som ”Jag går till min läkare. Hon hjälper mig.” så vet man i finskan inte om det är en manlig eller kvinlig läkare det rör sig om. I Svenskan vet man det i andra meningen. I tyskan vet man det redan i första meningen. Så där skiljer det sig åt även i närbesläktade språk. Förmodligen finns det språk där man vet det i första meningen men inte kan utläsa det ur andra meningen. (Om någon vet eller någon kunnig från typ Språktidningen skulle läsa detta, svara mig gärna!)