I två år har Jorunn Friis Reset studerat ämnet i den snart färdiga uppsatsen ”Feministisk språkplanering”. Resultatet visar att orden ”hen” och ”snippa” har mottagits på helt olika sätt av det svenska samhället.
Detta geni menar att det är okej att säga ”snippa” för att det är ett ord som markerar ett det finns två kön, vilket inte ”hen” gör. Men det är inte sant. Hur många gånger hör du ett barn som säger ”hen” om det inte vet eller vill tala om ifall det handlar om en pojke eller flicka? Däremot hör du barn säga ”pojkar har en snopp, flickor har en snipp” (jo, just så sade ett barn till mig – ”snipp” utan ”a” på slutet).
Och jag tyckte det var bra. Dennna flicka förstod att vara lika stolt över att hon var en flicka så som pojkar måste få vara glada över att de är pojkar. Det är ju hemskt om flickor ska tycka att de är sämre för att de är flickor. Och lite det anser jag att ordet ”hen” gör. Det gör att man inte ska få tycka att det är okej att ha en snopp eller en snippa., att få vara stolt över det. Och om det nu är så att någon säger att ”joddå, det får man visst” – ja, då hjälper inte ”hen” mot jämställdhet. Några ”hen” kommer anses vara bättre. Precis som att man säger ”människor” så finns det de som anser att vissa ”människor” är bättre än andra.
Genusvetaren Janne Bromseth vid Stockholms universitet tror däremot att motståndet mot ”hen” bottnar i att vi tvingas se på världen med nya ögon.
– Efter att barnboken ”Kivi och monsterhund” kom ut så befinner sig ”hen” på en helt ny arena. Förut var det bara transpersoner och feministiska aktivister som använde ordet, men jag tror att om ”hen” fortsätter att synas i sådana här sammanhang och inte bara förknippas med aktivister, så kan det bli en del av språket, säger hon.
Men ska det bli en del av språket måste samma sak ske med ordet ”hen” som med ordet ”snippa”. Det måste komma nerifrån. Hos oss som talar språket. inte från någon slags feministisk elit som säger till förskollärare vad de ska säga att barnen ska säga. Vi får väl fortfarande tala svenska?
http://www.dn.se/kultur-noje/manga-ar-radda-for-att-konsrollerna-ska-andras
Donk sade ,
februari 25, 2012 @ 4:32 f m
Det stora problemet för ordet ”hen” att bli etablerat är ju inte att det fyller en saknad funktion i svenska språket. Det måste ju ersätta ett redan existerande ord.
Om jag skall nämna en person som jag inte vet könet på, eller av någon anledning inte vill eller får könsbestämma, så har jag inga problem att beskriva denne utan att använda ”hen”.
Såg du det femte ordet från slutet i förra meningen? Det är en könsneutral benämning av en person i bestämd form. Det fungerar jättebra.
Therese sade ,
februari 25, 2012 @ 2:02 e m
När jag var liten (jag är född 1987) var min bästa kompis en kille. Jag frågade då min mamma varför inte jag hade en snopp, som han hade. Hon svarade att det var för att jag var en flicka och hade en snipp istället.
Ordet ”snipp” har därmed funnits ett bra tag (min mamma är född på 60-talet, vet dock inte om det även fanns när hon var liten). Till skillnad från ”hen”, som är något nytt, onödigt påhitt.
Hanna Meijer sade ,
februari 27, 2012 @ 3:24 e m
Varför över huvudtaget protestera mot ”hen”, om det nu inte är något problem? De som önskar kan ju fortsätta använda hon och han om man nu vill precisera sig. Det tror jag inte att hen kommer att förhindra. Hen ger bara ytterligare möjligheter att prata om ämnen mera precist. Religion är inte nödvändigtvis manliga präster som vill förtrycka kvinnorna, utan bara ett sätt att försöka förstå världen. Kommunikasionen var bra eller dålig oavsett om det var Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt som sa det. Ibland när vi vuxna snackar så vill vi gärna veta vem som sa vad, för att ge någon skulden. Vilket ämne vi egentligen pratade om från början. Det glömmer vi. För det är inte vesäntligt längre. Helst vill vi finna ut vad som är typiskt för Anna eller Andreas. Men det är ju egentligen bara intressant i statistiken. Inte i vardagen. Jag har jobbat som förskollärare i tio år. Säger du till ett barn att du ska till läkaren så tar barnet för givet att det är en han i nio av tio fall. Varför? Ja, inte nödvändigtvis för att barnen inte är kända med ordet hen, men för att vi vuxna är så vana vid att omtala läkare som män och det föranleder till, att fler pojkar automatiskt ser det möjligt att bli läkare än flickor. Även om detta är något som i sinnom tid försvinner så är det så att väldigt många människor som har börjat på ett spår fortsätter där. Vi kommer alltid vara kvinnor och män, ingen fråga om den saken. Men har vi möjligheten att ta tala om att hen vann OS i släggkastning eller at hen stickade ett par vantar, så är det inte lika konstigt att Olles och Lisas pappa broderar kudden och att deras mamma står i källaren och lyfter vikter. Med hen i vokabuläret kan vi tillåta oss själva större fantasi. Med hen som ett alternativt ord i böcker så får du också utmaningen att skapa dig en egen bild av vem det är du läser om. En kriminalare med hen. Vad spelar det för roll om kriminalaren eller den mördade är en kvinna eller en man? Det är väl i alla fall fint om vi kan få göra valet själv vilken typ av bok vi vill läsa, även om det självklart är upp till författaren som skriver.