Vad är en familj, egentligen?

november 13, 2013 · Filed under Uncategorized

Enligt den gängse normen består en familj av mamma, pappa, barn. Det är barnen som gör familjen, och får man ett barn ska man ha minst ett till, eftersom man då inte är fertil.

Också detta kommer fram i ”Frivillig barnlöshet” av Kristina Engwall och Helena Peterson.

Tvärtom mot vad många tror så hatar inte barnfria barn. Tvärtom, de kan till och med jobba med barn. Men de är nöjda med det liv de har. Men frivilligt barnlösa blir ofta ifrågasatta, i synnerhet idag då man lättare KAN få barn på konstgjord väg.

Och fertilitetsnormen är – just det, enormt normgivande:
Två barn är det bästa. En kvinna ska helst inte ha barn med flera olika män. Man ska inte heller vara för gammal, eller för ung, när man skaffar barn. Och man ska kunna försörja dem.

Man tar också upp att föräldrarna blir barnbarnlösa om man inte får barn. Men- i många fall finns det syskon – eftersom föräldrarna skaffat mer än ett barn (för att garantera barnbarn, tro?) och syskonen skaffar ju faktiskt barn ibland!

Så snacka om grupptryck och hederskultur i så gott som alla familjer! Man kan väl ändå inte skaffa barn för att ens föräldrar vill det – eller?

I andra länder kan normerna se litet annorlunda ut. I utländska studier om frivillig barnlöshet visar det sig att kvinnor oftare än i Sverige säger nej till egna barn med motiveringen att de inte tycker sig klara att kombinera yrkesarbete och barn.

Den argumentationen är svår att få stöd för i ett land som Sverige, eftersom det finns uttalade politiska ambitioner att barnomsorg och arbetsliv ska vara anpassade för barnalstring.

– Här säger man hellre att man avstår från barn eftersom man tycker att de ska vara efterlängtade och att man inte har den biologiska driften.

Ibland framförs också rationella argument, både på gräsrotsnivå och på en högre politisk nivå, om att barn behövs för befolkningsstatistiken och för att hålla hjulen rullande.

– I USA är det mer ett privat intresse att skaffa barn. I Sverige handlar det ibland om att man bidrar till det allmänna välståndet genom att skaffa barn, även om det är ett relativt sällsynt argument.

Det är ju också intressant. Ingen tycks tala om den överbefolkade jorden som man gjorde på 70-talet, trots att man lever upp naturens resurser värre än nånsin och att vi dessutom har högre arbetslöshet än då.

Så det där argumentet om att barn behövs för att försörja framtidens äldre – så fan heller, jag har sett tillräckligt med lågkonjunkturer för att gå på den om att ungdomar skulle kunna få jobb och betala skatter innan 35 års ålder och höga studieskulder bakom sig. Om ens då!

http://www.dn.se/insidan/enligt-normen-ar-det-barnen-som-gor-familjen/

Som sagt, det är intressant att det är vi som säger nej till barn som är de som måste motivera våra val…