Sverigedemokraternas väljare och fiender har mer gemensamt än man skulle kunna tro. De delar en oro över ett Sverige som håller på att gå förlorat, skriver Anna Dahlberg i Expressen.
http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/vi-maste-lyssna-pa-oron-som-lyfter-sd—och-antirasismen/
Hon har mer än rätt! Det hon skriver är precis det jag själv tänker, jag hade definitivt inte kunnat säga det bättre själv.
Det som är anmärkningsvärt med att SD numera är Sveriges tredje största parti är att ingen på ens arbetsplats eller bland ens sociala umgänge skulle öppet säga att de röstat på partiet. Det säger mycket om den politiska polariseringen och segregationen i dagens Sverige. Och även vad man vågar och ”får” säga i det här landet.
Ändå oroar sig många för hur vi ska klara det historiskt stora flyktingmottagande som vi står inför. Och detta kan vi inte bara avfärda eller kalla de som oroar sig för nazister. Det har inget med Sverigedemokraternas unkna främlingsfientlighet att göra, utan kan lika gärna bottna i en omsorg om det mångkulturella samhälle vi har.
En orsak till att jag är emot ökad invandring är inte att jag har något emot invandrare, utan just FÖR att jag vill att de invandrare som finns här, och de svenskar som finns här, ska ha tygghet, jobb, bostäder, en skälig ekonomi, etc, etc. Detta som vi alla tillsammans har byggt upp under de sensate hundra åren. Varför vill man rasera den historia som vi faktiskt ÄR stolta över? (Nej, just det, enligt vissa så kallade antirasister så har inte Sverige någon historia, trots att de borde kunna se att den svenska välfärden har byggts upp av svenskar och invandrare tillsammans. Men det är jag väl rasist om jag påstår….)
Anna Dahlberg skriver något fantastiskt bra :
”Det finns uppenbara likheter mellan rädslorna på båda sidor i denna fråga. Det är i grunden samma alarmism, samma känsla av vi lever i en ödestid.
Båda sidor räds ett Sverige som håller på att gå förlorat. I den antirasistiska världsbilden handlar det om toleransens och pluralismens Sverige som krackelerar. Fascismen rycker fram över hela Europa och nu även i Sverige. Om vi inte mobiliserar maximalt kommer människor med utländskt påbrå snart inte känna sig välkomna i sitt eget land.
I den motsatta världsbilden är det i stället välfärdsstaten som håller på att krackelera. Man ser framför sig ett segregerat Sverige där motsättningarna ökar, skolan, vården och omsorgen går på knäna – alltmedan eliten i Stockholms innerstad slår sig för bröstet och stoltserar med sin godhet.
Det är denna upplevelse av ett akut hot som skapar den febriga debatten kring Sverigedemokraterna. Frågan rör själva livsnerven, vår överlevnadsinstinkt som människor. ”Herregud, tänk om samhället är på väg att kantra. Vad ska hända med mina barns Sverige?”
Därför är det kanske inte hat, i första hand, som ligger bakom de oförsonliga fördömandena av SD-väljarna – utan en känsla av panik. Och på samma sätt är det kanske inte heller hat – i första hand – som har drivit alltfler väljare i armarna på SD – utan panik.”
Och nog tror jag att det är sant – att det är rädsla och osäkerhet som får både folk att rösta på SD och att kalla de som röstar på dem för nazister.
Du som läser detta, vad tänker du?
Pinglans Tankar - den ej politiskt korrekta bloggen 