Ann Heberlein skriver i Expressen att samhällsklimatet i Sverige saknar mod. Kultursidorna i svenska medier ifrågasätter till exempel inte det mångkulturella samhället. I Sverige gäller nämligen följande:
-Du skall icke ifrågasätta det mångkulturella samhället
-Olika minoriteters intressen ska alltid gå före majoritetens
-Om du måste i akt och mening försvara (1) och (2): ljug
http://www.expressen.se/debatt/samtalsklimatet-i-sverige-saknar-mod/
Givetvis så är hon inte oemotsagd. Ida Ölmedal menar att Ann Heberlein är en vindflöjel som vänder kappan efter vinden.
”Året är 2008. Nya Moderaterna har vunnit val på att ställa slöa bidragstagare mot flitiga arbetare. David Eberhards ”I trygghetsnarkomanernas land” har precis kommit ut i pocket. Maciej Zaremba skriver ett bejublat reportage om trakasserilagstiftningen med rubriken ”Först kränkt vinner”. In genom den vidöppna dörren dundrar Ann Heberlein med boken ”Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar”. Etikexperten rasar över patienter som tror att sjukskrivning är en mänsklig rättighet och försvarar hårdare krav i skolan. Genombrottet är ett faktum.
2011, i ett mildare samhällsklimat, tycks Ann Heberlein ha glömt det där med eget ansvar när hon anklagar sin förläggare för att ha manipulerat henne att ge ut sin självbiografiska ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.
Våren 2014 sveper rödrosa vindar över Sverige. Rättviseförmedlingen har sin glansperiod, moderater vill kvotera bolagsstyrelser och Ann Heberlein kommer ut som nybliven medlem i Feministiskt initiativ. Hon tycker att hon var alldeles för sträng 2008, och i en ny lärobok korrigerar hon sig själv och lägger bland annat stor vikt vid omsorgsetik, en inriktning som uppvärderar klassiskt kvinnliga värden som relationsbyggande och omtanken om det svaga livet.
Och så är vi framme vid 2016. Debattklimatet har än en gång gjort en tvärgir. Kollektiva identiteter som ”muslim” och ”flyktingpojkar” är favoriten bland förklaringsmodeller för allehanda samhällsproblem. Just då finner Ann Heberlein en ny hobby: Att kritisera islam och mångkultur.”
http://www.expressen.se/kultur/ann-heberlein-ar-debattens-vindflojel/
Ida Ölmedal tycker dock att det är positivt att Heberlein kan ändra åsikter. Men underförstått så är det ”fel” att kritisera mångkultur och islam.
Men tack och lov står Ann Heberlein på sig! Hon vill inte avskaffa mångkultur, eftersom detta faktiskt inte är en möjlighet. Däremot så måste vi enas om vilka skyldigheter och rättigheter vi har – och att dessa gäller alla!
http://www.expressen.se/kultur/vi-maste-diskutera-mangkulturalismen/
Helt sant!
Denna gång håller jag med Ann Heberlein. Den gången hon kritiserade de som inte ville bli föräldrar och sade att det modigaste hon hade gjort var att bli ”Någons mamma” till skillnad från de egoister som valde att bli ”Ingens mamma”, då hade jag väldigt svårt att förstå.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/ann-heberlein-om-antologin-ingens-mamma/
Är det inte mod att stå upp för sina egna val, vilka de än är, undrar jag. Om jag tycker att det är egoism att skaffa barn är det väl också mod, eftersom det faktiskt ifrågasätts.
Den gången fick hon svar att Josephine Adolfsson, som är redaktör för ”Ingens mamma”. Att vägra barn är väl snarare ett normkritiskt beslut, eftersom barnafödande skulle ha rötter i patriakarlism, religion och kultur.
Sedan menar ju jag på att barnvägran beror på andra saker också. Orsaken till att inte vilja ha barn är lika många som de son väljer bort dem.
Men både mångkultur och barnafödande måste ju få ifrågasättas – eller hur?