Britta Svensson skriver i Expressen att kritik mot Barbiedockor är trams. Och nog har Barbie fått utstå all möjlig kritik. Allt från oproportionerlig kropp till omöjlig förebild till att hon uppmanar flickor att bli hemmafruar. Barbie anses ju dessutom vara en tråkig schablon!
http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/kritiken-mot-barbie–vilket-himla-trams/
Men va’ tusan?? Barbie finns ju i alla kroppsformer och hudtyper, och hon var ju astronaut redan 1965! Sedan dess har hon haft alla möjliga och omöjliga yrken, och till och med varit presidentkandidat!
Varför får folk moralpanik så fort de får barn? Det gäller inte bara Barbie, har jag märkt. Folk som får barn klagar på ungdomar som dricker och vuxna som röker på – även om de själva gjorde det som unga! De klagar på oss som transporterar oss med flyg, men själva kör de bilar som galningar för att hämta, lämna och köra till olika aktiviteter! De klagar på sexfixerade män, men vill ha sex konstant för att kunna bli gravida igen. De klagar på att vi slösar på jordens resurser, men bidrar glatt till överbefolkningen. De klagar på folk som sprayar sig mörka, men vill själva inte ha barn med rött hår, eftersom de vill ha perfekta A-barn!
Nej, tack gode Gud att jag aldrig kommit på tanken att skaffa barn! Då förvandlas man ju tydligen till en psykopatisk moraltant. Och det undvarar jag gärna.
Pinglans Tankar - den ej politiskt korrekta bloggen 
Asp said,
december 2, 2016 @ 7:20 e m
Jag tror att mycket av det du räknar upp handlar om människors inskränkthet i största allmänhet. Det du nämner stämmer ofta bra in på ”gemene man” när denne blir äldre, inklusive barnlösa sådana. Många kanske går in i sig själva, lever allt mer i sina egna världar allt eftersom de blir äldre – att skaffa ungar kan väl dock säkert bidra till att man går ännu mer in i sin egen värld, blir än mer trångsynt och dömande. Om jag får leka hobbypsykolog, så kan jag också tänka mig att en viss bitterhet kan bidra. Framtidsdrömmar som gått i kras, förhållanden som inte höll och ett mående som inte blir bättre med åren – då kan det upplevas som tillfredsställande att påpeka hur ”fel” andra lever, hur ”fel” andra tänker. Ett slags narcissistiskt beteende i ett försök att få ens eget liv att inte upplevas så tomt/misslyckat/meningslöst/etc.