Folk blir tydligen kränkta för allt och börjar lipa.
18-åriga Emilia besökte nyligen en H&M-butik i Luleå och hittade två par shorts som var i rätt storlek. Men i provrummet gick shortsen inte att få på, trots att det var den storlek som Emilia i vanliga fall brukar ha.
– Jag fick inte på mig en storlek 44, som är den storleken jag har och det är även den största H&M har i det ”vanliga” sortimentet. Jag hängde tillbaka shortsen och gick hem med gråten i halsen, säger Emilia till Nyheter24.
Men – så är det ofta. Ibland är en small för stor, och ibland är en x-tra large för liten. Det beror på modellen. Då kan jag snarare reta mig på att storlek 42, som jag själv drar, kallas för large och inte för medium, 42 är nämligen en storlek som de flesta drar.
Denna Emilia har dåligt självförtroende. Men det har jag också. Inte börjar jag gråta för att kläder inte passar. Det har jag aldrig gjort. Sådant är petitesser jämfört med att hela tiden behöva vara på sin vakt när man yttrar sig och att hela tiden veta att man är fel, vad man än gör eller sätter på sig. Det är inte klädstorlekar som leder till kroppsfixeeringar och ätstörningar, utan att man lider av psykisk ohälsa i största allmänhet.
Att kläder alltid är för små stör mig. De roligaste kläderna på loppisar, i second-hand-affärer och i vintagebutiker är nästan alltid för små. Det är synd, men inte blir jag kränkt av det.
Eller borde jag bli kränkt av att glittriga flickkläder inte finns i min storlek? Eller kanske till och med för att det över huvud taget finns flickkläder?
Pinglans Tankar - den ej politiskt korrekta bloggen 
Kommentera