En majoritet av riksdagspartierna vill överväga alternativet till att införa ett tredje kön. Frågan är hur många av dem som genomgår könskorrigering från man till kvinna eller vice versa, som är intresserade av ett tredje alternativ. För vems skull vill man egentligen införa ett tredje kön?
En mycket liten grupp föds med olika störningar på könsutvecklingen vilket ger oklar könskarakteristika. Det gör det svårt att se om det är en pojke eller flicka. Detta kallas intersexualitet. När Tyskland nyligen införde ett tredje juridiskt kön var det just för att hjälpa den gruppen.
Detta skriver den alltid kloka Ivar Arpi i Svenska dagbladet.
https://www.svd.se/ett-tredje-kon-gor-fa-glada
Att införa ett tredje kön skulle helt riktigt kunna hjälpa intersexuella och man skulle inte behöva ”operera” dem till det ena eller det andra. Sådant kan ju också bli fel, och barnet kan få ett kön som föräldrarna vill att de ska ha, inte det som de känner sig som, om de nu känner sig som det ena av två.
Transsexuella är en mycket större – och snabbt växande – grupp där det inte rent kliniskt går att avgöra att det medfödda könet skulle vara felaktigt. Behandlande läkare studerar i stället om könsdysforin funnits med sedan barndomen, samt om personen har haft ett extremt könsatypiskt beteende. Men det är inget absolut krav för att få byta kön, skriver Ivar Arpi.
Detta borde ju faktiskt stämma in i linjen med att kön faktiskt är medfött. Mycket av genusdebatten har jag just sett som ett hån mot transpersoner. Många av dem har ju gillat saker som anses vara typiskt för det motsatta könet. Men å andra sidan – jag kan ju gilla snabba motorcyklar och ändå känna mig som en kvinna. Jag kan gilla rosa glitter och ändå definiera mig som en heterosexuell man. Alla är vi ju unika inivider, vi borde väl i så fall ha fler kän än tre!
Det här passar väl in i den tankefigur som tar stor plats i samtidens samhällsdebatt, där det är viktigt att vara normkritisk. Normkritik används av dem som anser att många normer i samhället gör att vissa får mer makt än andra. I grunden består samhället av olika illegitima maktordningar, och normkritiken handlar om att bryta ned dessa och omfördela makten, menar man.
Äter kloka ord från Arpi!
Om den andra vågens feminism menade att det sociala könet är konstruerat, går dagens queerfeminism längre och säger att även det biologiska könet är helt föränderligt. All könsidentitet är ett slags dragshow. Inget är naturligt, allt är inlärt. Men jag har hört om forskning som visst säger att arvet hr större betydelse än miljön!
”Normalt” är det som majoriteten kallar sitt eget beteende, och har ingen relation till en objektiv verklighet. Därför har begreppet CIS-person införts – vilket betyder att ens biologiska kön överensstämmer med ens juridiska, sociala och upplevda – så att majoriteten inte ska tro att den är neutral eller normal. Att det för runt 99 procent av befolkningen förhåller sig på det sättet är oväsentligt för normkritikens förespråkare. I offentliga utredningar och rapporter får man lära sig om ”tvåkönsnormen” som något ”begränsande och uteslutande”. Alla människor bör få sin könsidentitet ifrågasatt, inte bara den lilla grupp som inte känner sig hemma i sitt biologiska kön, annars vidmakthålls tvåkönsnormen, tycks man mena.
Men – 99 % känner sig ju som en man eller en kvinna och ser ut som det. Några känner sig som det motsatta könet. En del föds med två kön. För dem som faktiskt är intersexuella kanske ett tredje juridiskt kön kan vara till gagn. Men den normkritiska ideologin, som syftar till att motverka den så kallade tvåkönsnormen, saknar stöd hos både den breda majoriteten och hos vetenskapen. Därför är det oroväckande att den har fått så stort inflytande.
Fantastiskt att det finns de som vågar ifrågasätta ett och annat.
Ivar Arpi, om du är politiskt aktiv skulle jag även kunna rösta på dig!
Pinglans Tankar - den ej politiskt korrekta bloggen 
Kommentera