Kulturgeografen Nicklas Guldåker vid Lunds universitet har gjort en socioekonomisk kartläggning av tre utanförskapsområden utifrån barntäthet och livsvillkor. Resultatet visar i korthet att allt hänger ihop: ju fler barn och ju mer utsatta livsvillkoren är på en viss plats, desto större problem finns det med kriminella grupperingar och öppen narkotikahandel.
https://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/kan-stora-barnkullar-forklara-gangvaldet/
Har man inte utrymme hemma, så drar äldre barn ut. De dras då lättare in i gäng, i synnerhet om föräldrarna är lågutbildade, talar dåligt svenska och ungdomarna själva har dåliga skolresultat. Papporna finns kanske inte ens alltid där utan i landet familjen flytt från (vad han nu gör där om de är flyktingar, men det är en annan historia). Är det känsligt att sätta fingret på de stora barnkullarna i många utsatta områden? Förmodligen är svaret ja, eftersom ämnet så sällan tas upp. Men frågan är hur rimlig den tystnaden är.
Till exempel så vill feminister inte tala om detta , då barn är en rättighet för många av dem och att säga att detta problem ofta är knutet till etnicitet är ju überkänsligt!
Men – skaffar man barn, få eller många, så måste man ju ha någon slags idé på hur man försörjer dem?! Fast i detta barnfixerade samhälle så är det väl också mer eller mindre förbjudet att tänka så, speciellt om det rör sig om icke-svenskar. Men just för att man tänker på barnen så borde detta diskuteras. Är det rimligt att barn växer upp i så trånga hem att de inte kan göra sina läxor eller gå på toaletten när de vill? Är gatan en lämplig miljö för stora skaror barn som inte får plats hemma?
Man kan ju faktiskt inte räkna med att kommunen ska betala för tre fruar och sexton barn…
Så hur gör man politik av denna svåra fråga? En första åtgärd vore att sluta ge starka ekonomiska incitament för att skaffa många barn. Vid sidan av de vanliga barnbidragen tillkommer i dag generösa flerbarnstillägg som gör att exempelvis en sexbarnsfamilj har rätt till 11 740 kronor i barnbidrag per månad. Till det ska läggas eventuellt underhållsstöd.
Och i Storbtitannien får man barnbidrag för två barn – sedan är det stopp!
Att införa ett bidragstak är en annan nödvändig åtgärd. Kommunerna bör också kräva att både män och kvinnor som mottar socialbidrag aktivt ska söka jobb eller utbilda sig.
Inte orimligt. Jag får ju inte a-kassa heller om jag inte söker jobb – och där är det ännu hårdare, jag får inte ens utbilda mig för dom pengarna någon längre tid för att ”komma ut i arbete”!
Dessutom ett sätt att få dessa kvinnor mer jämställda. Då kanske de måste gå på SFI för att lära sig svenska.
Nej, det måste bli slut på dessa särbehandlingar av barnfamiljer, i synnerhet om de förökar sig in absurdum. Så pass stor befolkningsökning är inte bra, det leder till konflikter, arbetslöshet, bostadsbrist och sjukdomar.
Det är ju bara att titta på hur det ser ut!