Nils Bejerot (1921–88) brukar kallas ”den svenska narkotikapolitikens fader”. Det är genom denne man som vi har den sjuka drogpolitik som vi har idag, som gör att vi har denna enorma drogdödlighet som vi har.
Bejerot hade större inflytande som debattör – polemisk och drastisk – än som vetenskapsman.Hans avhandling kritiserades hårt som alltför aktivistisk. Tesen, att en liberal narkotikapolitik leder till ökat missbruk medan restriktioner minskar eller eliminerar problemen, saknar då som nu empiriska belägg. Till Nils Bejerots cv kan även nämnas att han var en före detta kommunist som fann sig väl till rätta som traditionell socialdemokrat, men hans budskap hade inga problem att finna lyssnare överallt. Maoister som fruktade trasproletariatet såväl som straffivrande moderater som efterfrågade strängare privatmoral kunde finna stöd hos Bejerot.
Och man ska veta att då som nu var det vänsterns idéer som gällde!
När Nils Bejerot examinerades var knarket närmast något nytt. Amfetaminet spred sig i konstnärskretsar på 1950-talet och heroinet kom till Stockholm 1974. Av nödvändighet blir okända problem föremål för politiska och medicinska experiment. På 1960-talet drev socialt medvetna läkare igenom legal förskrivning av narkotiska preparat, för att knarkarna skulle slippa begå brott. Det gick snabbt över styr, men desto framgångsrikare var den så kallade ”symtomteorin”: knarkarens sug efter droger förklarades med en traumatisk uppväxt, social utsatthet, vantrivsel och så vidare. Som mest tillspetsat påstods narkomani vara ”en logisk följd av kapitalismen”. Ergo: själva drogen var sekundär i jämförelse med orsakerna till varför man drogade. Denna tes har bland annat lagts fram av Ted Goldberg. Det är inte drogen i sig som skapar problemtatiskt bruk, utan socioekonomiska förhållanden.
Bejerot underkände med emfas alla sådana ”bortförklaringar”. Han pläderade i stället för ”driftsteorin”, den kemiska förälskelsen i knarket som sådant. Han såg till och med knarket som en epidemi, ett slags smitta. Idén att drogproblemen försvinner med en rejäl samhällsomdaning trodde han inte ett dugg på; så länge preparaten finns, finns det knarkare. Han menade att man klemade med knarkarna, som slapp ta ansvar för konsekvenserna av sitt missbruk. Så blev stackaren en skurk.
Sedan slutet av 1960-talet har narkotika-brottslagstiftningen vidgats och straffen höjts, oavsett regering. Men vilka är det egentligen som ska straffas?
1968 inledde polisen en offensiv mot ”narkotikahandelns profitörer”. Den lyckade operationen var kortvarig, enligt vad som kallas ”kontrollparadoxen”: minskas utbudet drivs priserna upp och marknaden blir mer lönsam och lockar nya krämare. Med den erfarenheten började man i stället jaga folk på gatunivå, det vill säga missbrukarna.
1982 sjösattes under politisk enighet idén om ett narkotikafritt samhälle. Den socialdemokratiska socialministern Gertrud Sigurdsen var särskilt engagerad, då hennes son brottades med drogproblem, men borgarna gick längre och ville kriminalisera även användningen av narkotika. I valrörelsen 1985 lovade en välkammad Bengt Westerberg att ”Det ska vara förbjudet att knarka”.
Helt sjukt. Kan du konsumera oproblematiskt ska ingen bestämma över din kropp. Missbrukar du ska du kunna söka hjälp utan att anses vara kriminell. Sverige är antagligen det enda land som räknas som demokratiskt där man lagför folk enbart på grund av eget bruk av vissa substanser.
På 1990-talet kom en ny våg av straffskärpningar, samtidigt som alla andra länder inklusive Norge och Finland ändrade hållning från repression till skadereduktion.
Tja, när Nils Bejerot var aktiv hade man inte en tiondel så många döda som idag. Ändå tror vi fortfarande att vi är bäst i världen på detta områden. Den som anser att narkotikapolitiken måste diskuteras och bygga på evidenstänkande avfärdas bus bas som drogliberal. (Inte många ämnen man kan diskutera i denna ”demokrati” utan att få en stämpel på sig, by the way).
Förra året uppvaktade Folkhälsomyndigheten Lena Hallengren med uppmaningen att utvärdera den unika svenska narkotikapolitiken, eftersom det saknas kunskap om vilken effekt den haft. Redan samma dag meddelade socialministern att det inte fanns någon anledning att lyssna på FHM. Eller annan forskning och expertis på området.
Måtte denna dödliga drogpolitik ta en annan inriktning. Innan fler liv går till spillo.
Pinglans Tankar - den ej politiskt korrekta bloggen 
Kommentera