När Margot Wallström som nyutnämnd utrikesminister 2014 förklarade att Sverige skulle ha en feministisk utrikespolitik var det fler än jag som undrade vad hon avsåg med det. Sedan dess har det gått åtta år och en del har hänt. Det har varit resor till jämställdhetskonferenser och kvinnliga nätverk.
UD har gett ut en handbok i feministisk utrikespolitik och pumpat miljarder in i FN-systemet för jämställdhet. Ambassaderna har agerat skrivarstugor för att angripa patriarkala strukturer i cyberrymden.
Svenska diplomater har lagt oräkneliga timmar med att säkerställa att orden ”kvinnor och flickor ” ska in vid textförhandlingar och på en jämn könsfördelning vid luciamottagningar och i besöksprogram.
Vad har då blivit resultatet? Är vår värld mer jämställd? Nej, vår ställning har försvagats, då inte alla i Europa och världen är feministiskt frälsta. Och detta i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.
En ny moderatledd regering bör därför skrota den feministiska symbolpolitiken till förmån för utrikes- och säkerhetspolitikens hårda kärna. Ett upptrappat stöd till Ukraina. Mobilisering mot Ryssland. Att hålla EU:s utvidgningsagenda levande och EU sammansvetsat. Ett färdigförhandlat, och därefter solidariskt och gott Natomedlemskap. En stark transatlantisk länk. En uppdaterad frihandelspolitik i tider av systemrivalitet. Hanteringen av Kina.
Ja, listan bör också inkludera stöd till frihetskampen i Iran.
Men det handlar inte om feminism och jämställdhet, det handlar om mänskliga rättigheter.
Det som behövs nu är att man lägger de feministiska plakaten på hyllan och i stället kraftsamla på de utrikes- och säkerhetspolitiska frågor som kommer att definiera vår samtid och framtid,
https://www.expressen.se/debatt/feministisk-utrikespolitik-har-forsvagat-var-stallning/
Pinglans Tankar - den ej politiskt korrekta bloggen 
Kommentera