Dilsa Demirbag-Sten skrev i DN att man faktiskt väljer sina åsikter och då inte kan hänvisa till några samvetsklausuler.
Helt rätt, jag skulle aldrig arbeta som sjuksöterska eftersom jag är känslig för blod och aldrig skulle kunna utföra en abort.
En arbetsgivare förväntar sig att du som anställd ska utföra ålagda uppgifter. Om den anställda anser att uppgifterna strider mot hens politiska eller religiösa övertygelse står det hen fritt att söka sig ett annat arbete.
Den som vill arbeta som barnskötare måste förstå och acceptera att hen förväntas ta pappor i handen och visa ansiktet för barn och föräldrar, även det homosexuella paret. Men den som hävdar att bärande av niqab är avgörande för hennes identitet, bör söka sig till ett annat yrke där klädsel inte lägger hinder för uppgiften, skriver Demirbag-Sten.
Samma sak gäller för skuksköterskor som inte vill utföra aborter. Etiska regler, som kvinnors rätt till sin kropp och en på vetenskapliga grunder fastställd tidsgräns för aborter, har tolkningsföreträde framför barnmorskans självvalda gudstro.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/dilsa-demirbag-sten-en-asikt-ar-ditt-fria-val-inte-ett-tvang/
Samtidigt så måste jag ändå säga att detta med liv och död inte är lätt. Man kan få abort till vecka 18, barn som har överlevt har fötts i vecka 22 – men det är efter vecka 28 som det räknas som ett barn. http://sv.wikipedia.org/wiki/Abort_i_Sverige
Så visst kan jag förstå de som inte vill utföra aborter, religiösa eller inte.
Lika underligt är att man lätt dömer denna kristna sjuksköterska som inte vill utföra aborter, medan den muslimske man som inte ville ta en kvinnlig arbetsgivare i hand för några år sedan fick skadestånd! Sjuk syn på kvinnor? Sjuk syn på svenskar? Ändrad syn på några år?
En del har jämställt religiös övertygelse med funktionsnedsättnignar. Skillnaden är dock, mycket riktigt, att en religiös övertygelse väljer man, en funktionsnedsättnig väljer man inte! (Även om Iris Johansson ”valde” att inte vara autistisk, mycket med hjälp av sin pappa.)
Men då skulle man ju faktiskt kunna diskriminera de som väljer att skaffa barn vid ansökningar. Eller oss som avstår dem också. Detta är ju faktiskt OCKSÅ val vi gör!
Och vad är det som säger att man egentligen väljer att bli religiös? En del vaknar ju faktiskt bara upp en dag och känner att de har mött Jesus eller vill gå Buddhas väg. Är homosexualitet också något vi väljer då? Många lever ju genom sin homosexuella identitet också, besöker bara homosexuella barer, träffar bara andra homosexuella osv.
Vad gäller vissa funktionshinder debatterar ju till och med de lärde om ifall det handlar om avvikelser hos vissa eller om de är produkter av att allt sjukare samhälle som kräver att alla ska vara stöpta i en och samma form. Men helt riktigt är att vi inte väljer med vilka funktioner vi föds och att det är svårt att påverka hur ens omvärld ser ut.
Hur ens omvärld ser ut påverkar även hur dina politiska åsikter formar sig. Men samtidigt – du väljer själv. Dina känslor kan du inte rå för, men enbart du själv har makt över hur du handskas med dem. Och för mig gäller det alla typer av övertygelser.
Vi har väl alla velat mörda någon, men de allra flesta av oss tycker att det skulle vara vedervärdigt att göra det. Vi kan inte välja att bli kära (därför tycker jag att program som The Bachelor är jättekonstiga ”jag tror att jag kan bli kär i Juan”, osv. – antingen finns känslorna där eller inte – men i dess program verkar det forcerat), men vi kann välja hur vi kan hantera eventuella sexdrifter. Därför menar jag att precis som med religion, politik, ja till och med könsstereotypa beteenden, så kan du välja hur du handskas med homosexualitet. Och det är därför jag varken förstår mig på pridande eller homofobi.
Ty så länge du inte hetsar mot andra så måste du få bli salig på din egen tro. Eller hur?
Pinglans Tankar - den ej politiskt korrekta bloggen 